När Lucasarts släppte ett spel där man fick släppa lös kraften mer än någonsin så lockade det massor med köpare. The Force Unleashed blev det snabbast säljande Star Wars spelet genom tiderna och en efterföljare kändes mer än naturligt för utvecklarna. Men att ta med Starkiller igen var ingen lätt eller självklart val.
The Force Unleashed 1 blev en storsäljare och Lucasarts hade inte förberett storyn för nummer 2 i serien. Efter att Starkiller offrat sig modigt för att rädda sin Rebellallians i det ”goda” slutet i första spelet så hade inte utvecklarteamet ett allt för optimalt läge att fortsätta Starkillers berättelse. Men hur mycket de än funderade så kunde de inte undkomma att komma tillbaks till att The Force Unleashed 2 måsta ha Starkiller. Som tur är så erbjöd Star Wars-sagan ett alternativ som är helt i linje med andra berättelser. Kloning var lösningen. Darth Vader har inte gett upp hoppet utan vill fortsätta använda Starkiller för sina onda planer och därför använder kloningsfabriken på Kamino för att kunna återskapa sin inte nu allt för hemliga lärling.
Det är så utgångspunkten är för storyn i TFU2(The Force Unleashed 2). Ett inte allt för populärt val kanske att klona viktiga karaktärer. Det har gjorts förr, i tex serietidningen Dark Empire och Starkiller har ju faktiskt väckts upp till liv en gång tidigare. Att återuppväcka Starkiller för andra gången och denna gång genom kloning kan ses av många som tecken på att utvecklarna gillar att upprepa saker från gamla berättelser. Utan att gå in allt för mycket på hur storyn faktiskt fortsätter i TFU2 så kan vi väl säga att Starkiller inte är säker på att han verkligen är en klon. Han är dock säker på att Darth Vader inte är en person han ska lita på och han är ännu mer säker att han vill vara nära Juno, sin första kärlek från det första spelet.
Storyn i spelet är på alla sätt väldigt kort och inte i samma klass som ettan. Det slängs in mer än 1 viktig gäst(populära karaktärer) i storyn men dessa syns väldigt få sekunder och bidrar inte det minsta med någonting. Ungefär som om de bara slängdes in för kul skull utan eftertanke. Slutet kommer snabbt efter en ganska förlängd och upprepande slutstrid. Vad som händer där är dock något väldigt oväntat men också otillfredställande då känslan är att man bara nått halvvägs på ett större spel.
Jag vill nu helst lämna storyn, eftersom den inte är det utvecklarna jobbat mest med. För om det var något det första spelet fick kritik för så var det hur Starkiller styrdes i spelet. Gameplayet hade sin brister och fansen kunde komma med längre listor till utvecklarna. Och de lyssnade faktiskt.
Något helt nytt med Starkiller är att han nu använder 2 ljussablar istället för 1. Han kan tyvärr inte alls variera sig själv genom att lägga bort en av dem, som man faktiskt kan i andra Star Wars-spel. Men mängden kombinationer med attackerna och de animationer som krävdes för att visa det hela tvingade utvecklarna att begränsa sig en del. Dock är de snälla nog att låta oss välja vilken färgkombination som helst på ljussablarna bara vi hittar kristallerna som antingen finns i röda holocrons i kampanjen eller genom att klara av några utmaningar i Challanges(nu med online topplistor) som precis som i ettan är det enda man kan göra utanför storyläget. Ljussabelkristallerna har också beroende på färg olika bonusar och en dubbelröd kombination är det enda som inte ger någon bonus alls.
Starkiller flyter nu snabbare runtomkring i striden och man känner sig inte lika låst som förr. Den något nästan överanvända attacken Force Grip har nu även fått ett nytt prioriteringssystem vad det gäller att markera de mål som ska lyftast upp och slängas på och enligt utvecklarna ska detta vara mer exakt än förr. Personligen så tyckte jag mig inte känna någon särskild skillnad.
Den nya arsenalen för striderna har även utökats med det traditionella Mind Trick som nu kan få dina fiender att slåss för dig. Och ju starkare du blir i denna attack desto fler kommer att byta sida. Har dina nya allierade inga fiender att slåss mot så begår de gärna självmord om de har den möjligheten. Det är lite småkomiskt ibland hur de slänger ut sig någon rolig kommentar innan de kastar sig ut för ett stup till en säker död. Starkiller må vilja vara en jedi, men han är sällan trevlig mot sina motståndare. Det blir ännu mer klart när det nu finns en mätare man kan ladda upp som när den når sitt topp gör att man kan släppa lös Force Fury, något som gör att alla ens attacker når helt nya nivåer. Force Push, Lightning, Repulse, Grip blir alla så mycket starkare och tar död på fler mycket snabbare. Även större fiender som AT-ST blir en enkel match med Force Fury. Detta kan vara bra i pressade lägen och den är tidsbegränsad, så man bör använda den klokt.
Jawas, legoknektar, rebeller, jedis, wookiees eller naturinvånare från Felucia. Dessa är inga fiender du möter i detta spel, utan endast Imperiet är det denna gång som står i din väg. Att det är mindre fiende-variation märks väldigt tydligt. Det är stormtruppers och olika droider du möter mest, speciellt en droid med fryskanon som dyker upp väldigt många gånger. Ännu oftare om man inkluderar den andra versionen som istället sprutar eld. Sen finns det även såklart en del force-users som antingen använder kraften eller har ljussablar och vill hugga dig itu. Jag behöver bara nämna spindeldroider och osynliga, lite skrämmande soldater så har jag nämnt allt du möter i spelet i princip. Det tråkiga med den tydliga bristen på de olika typerna av fiender är att också slutanimationerna ser lika ut, alltså varje fiende har bara en slutanimation, och detta är riktigt tråkigt eftersom man möter de så ofta.
Bossfighter är också färre denna gång, men oftare i flera nivåer som bjuder på lite mer variation. En boss är som kanske många vet, är lite större än, ja i princip allt annat ni sett. Slutsekvenserna mot denna är otroligt underhållande och snyggt gjort. Den påminner mig också om spelet nya läge som är lite som ett frittfall. Med detta menas att det bjuds på (oftast) riktigt snygga sekvenser då du faller fritt mot marken från hög höjd och måste använda dina krafter för att skydda dig. Helt klart tillhör det några av spelets höjdpunkter. Ett annat läge är run-for your-life då marken under dig sprängs bort och du måste springa riktigt fort för att överleva. Ganska passande när man har Imperiet efter sig.
Nu när jag faktiskt börjar låta mer positiv kan vi väl ändå gå in på det bästa i spelet. Det är snyggt. Helt klart snyggare än ettan. Kamino bjuder på riktigt fina vädereffekter, texturer och animationer är välgjorda, cgi-filmerna som är det viktigaste för storyns berättande är helt fantastiska, precis som röstskådespeleriet i dem. Cato Neimoidia är en vacker nivå och det är verkligen synd att spelet inte innehåller så många fler nivåer. 3 planeter och 1 skepp. En planet som får ett återbesök och en annan planet du stannar på i någon enstaka minut. Det är nästan skamlöst dålig variation för ett kort och linjärtspel som saknar multiplayer tyvärr.
Innan jag låter kritiken hagla igen så ska det ändå nämnas att spelet är betydligt mer optimerat än ettan, speciellt på 360 och PS3:an. Spelet flyter på bättre och meny-systemet är betydligt snabbare än förr och övergången mellan gameplay och filmer är riktigt snabbt. Detta gäller även till stor del på PC versionen. Men Aspyrs portning av spelet till PC är nästan under all kritik.
För man måste nästan vara tydlig att även om det är Lucasarts som står för produkten så är det Aspyr som fick ansvaret att TFU2 skulle funka till PC och ha samma upplevelse som till de andra konsolerna. Vad vi möts av där dock är ett ordentligt krävande och inte speciellt optimerad produkt. Vsync ser till att även filmerna laggar var och varannan sekund, fps-en är låst till 30 vilket alla med riktigt bra datorer sörjer eftersom de inte får ett bättre flyt än andra i sitt spel. Även om det nu finns massor med inställningar att ändra jämfört med förr så är det ändå svårt att få ut nånting av det. Spelet klarar inte av att använda många personers hårdvara(grafikkort,processorer, tangentbord,mus) vilket leder till massor med strul. Spelkrasher, helsvart texturer, brusande ljud, spelet fryser sig, ej fungerande meny, eller filmer som spelas upp men bara ljudet hörs och ingen bild, installationsproblem, samt flertalet andra problem. Att spel krånglar till PC är inget nytt, men denna gång är det färre spelare helt utan problem än förr och fler spelare med massor av problem som bara kan lösas med patchar. En bedrövlig upplevelse alltså för PC-spelare många gånger, inte alla, men många fler än förväntat.
En annan mer PC-exklusiv är sakerna runt omkring spelet. Kontrollerna med mus och tangentbord är inte det minsta lik som vi fick uppleva i ettan. Knapparna är närmare och mer logiska och menyerna är helt PC-anpassade denna gång och faktiskt är laddningstiderna på en bra nivå för att vara ett krävande spel.
Vill helst börja sammanfatta detta spel då allt det viktigaste har tagits upp. Det har släppts många 2:or senaste åren och de kommer med regel många lyckade förbättringar. Även om TFU2 gjorde detta så tillhör dock inte spelet den bättre klassen av efterföljare. Storyn som var så viktig i ettan är både svagare och kortare. Den hinner inte gripa tag i en för ens det är slut. Återspelningsvärdet kan vara aningen högre än förr, men det är fortfarande väldigt dålig variation i detta spel och det går otroligt fort att upptäcka allt av värde. Förbättringarna i spelet känns mer värdig en fullstor expansion än ett spel som står på egna ben och kostar fullpris. Precs som ettan har detta spel några otroligt starka sidor, men också några riktigt svaga sidor och är rent allmänt inte ett imponerande spel. Totalbetyget är bara godkänt även om det tog över tronen för snyggste Star Wars-spelet på marknaden och ger en bästa möjligheten att vara en badass jedi. Men spelet är en besvikelse för alla som trodde på allomfattande förbättringar jämfört med ettan.
Betyg: 6
Flera saker är bättre än i ettan, men också flera viktiga saker är sämre. En kort och inte allt för strålande story tillsammans med härligt action gör att spelet får ett medelmåttigt betyg.