Sida 1 av 1

Kristallen

Postat: 3 augusti 2011 kl. 05:52
av Jedi_Visse
Har börjat skriva på en ny fan fic, vars handling redan är klar och nedtecknad i skrivande stund. Jag kommer att försöka hålla varje kapitel till ett par, tre sidor så att det inte ska bli så jobbigt att läsa, men som ni kommer märka kan det dra iväg lite ibland. Känner att inledningen är lite torftig, men det är priset man får betala om man vill hålla sig kort. Berättelsen kommer utspela sig cirka sjutton år efter the Great Galactic War brakade löst mellan the True Sith och Republiken, alltså cirka 3664 BBY. Som vi alla vet förlorade Republiken kriget genom The Treaty of Coruscant 3653 BBY, och min berättelse kommer så långt som möjligt inte kollidera med existerande canon.

So far har enbart jedimästare Karnov Zeteo (uppkallad efter Sveriges största juridiska databaser, hah) och hans lärling Yerg Drol (Lord Grey baklänges, hah, vad ska man annars hålla igång på när man skriver?) namn. Har ytterligare en jediriddare, en bondpojke, en pensionerad smugglare, två prisjägare och en Sith Lord att namnge - så ni får gärna hjälpa mig!


Inledning: Tidvattnets profetia
Glasdörrarna till en av tredje tornets meditationssalar gled ljudlöst upp. In kom en mycket vacker kvinna med ett allvarligt ansiktsuttryck. Hon stannade och såg på den kortvuxna mannen borta i hörnet. Den bruna kappan hon bar böljade lätt kring hennes ben, innan även den la sig till rätta och blev stilla. Hon var en togruta, och som många av sitt släkte var hon högrest och gracil. Hennes hudfärg var närmast djupröd, förutom de vita partierna kring hennes kolsvarta ögon. Kontrasterna bildade en mäktig och för hennes olycksdrabbade fiender en helt klart skräckinjagande effekt. Hon var äldre än vad hon såg ut, och hade innehavt en av jedirådets tolv stolar i många år. Mannen avslutade sin meditation och klev upp ur lotusställningen. Hon var avsevärt mycket längre än honom. Han nådde knappt upp till miniatyrträden som stod utplacerade i märkligt dekorerade krukor, medan hon enkelt kunde slita loss en handfull av de gröna, tjocka löven.
”Mäster Zeteo. Ni ville träffa mig?” frågade kvinnan. Hennes röst var artig, men det gick inte ta miste på en viss underton av stress, eller kanske rentav irritation. Republiken hade varit hårt trängd av Imperiet ända sedan den dag det gjort sin överraskande återkomst. Någon ljusning fanns knappast att skymta. Kriget hade redan pågått i sjutton långa år, och förlusterna hade varit enorma från första början. Ingen visste hur lång tid det rörde sig om. Månader? År? Kanske ett decennium? Det spelade inte så stor roll. Att Republiken skulle falla var ett faktum.
”Ja, mäster Dar’Nala. Jag har något väldigt viktigt att diskutera.” Han såg sig om, för att förvissa sig om att de var ensamma. Han behövde inte oroa sig. Det var sent på kvällen, och jedilärlingarna hade redan gått och lagt sig. Bortsett från han och kvinnan var rummet tomt. De stod orörliga i kammarens västra hörn, vars vita väggar knappt gick att urskilja genom den vildvuxna murgrönan. Hon väntade på att han skulle förklara, men när han inte gjorde det frågade hon honom till sist vad han ville.
”Minns du Tidvattnets profetia?”
Givetvis gjorde hon det. Det var en mystisk profetia, enligt hennes uppfattning enbart en saga, som alla jediriddare var bekanta med. Hon rynkade pannan. Vad exakt hade Zeteo upptäckt? Det sparsamma ljuset i rummet gjorde att hon inte riktigt kunde läsa av hans ansiktsuttryck. Än mindre kunde hon känna av vad för slags tankar som rörde sig i hans huvud.
Zeteo fortsatte. ”Som du vet talar den om att en ond kraft ska återvända till galaxen och likt ett mörkt vatten skölja bort allt vi svurit att skydda. Den delen av profetian är uppenbarligen redan besannad.”
Dar’Nala skrockade torrt. ”Det skulle man kunna säga.”
”Men tidvattnet kommer att vända, när flod åter bli ebb. Profetian talar om att Tidvattnets kristall kommer att driva bort ondskan och ge oss det andrum vi behöver för att krossa den. Ingen vet egentligen om det verkligen är en kristall, eller om det bara är en metafor för något annat. Det skulle kunna vara vad som helst, men enligt profetian besitter det oerhörda krafter.”
”Det låter som en underbar berättelse, men amsagor och gamla profetior kommer inte hindra Imperiet ifrån att döda vare sig dig, mig eller miljarder civila, så länge vi inte kommer med något konkret. Vart vill du egentligen komma?” frågade Dar’Nala sakligt, utan minsta glöd av entusiasm i rösten.
”Jag hade en vision igår natt. Jag vet var kristallen finns.”
Dar’Nalas ansiktsuttryck förändrades inte, men hon sa heller inget. Hon utbytte en lång blick med Zeteo. Vad han berättade var osannolikt, nej, fullständigt otroligt. Hon skärskådade honom i flera sekunder, men kände inga tecken på att han var oärlig eller ens det minsta osäker. Mäster Zeteos visioner hade varit av stort värde för orden och togs alltid på stort allvar. Han såg att innebörden av hans ord började gå upp för togrutan. Det var som om hon långsamt träffats av en oerhörd kraft.
”Jag har alltid antagit att det bara var en saga”, var det enda hon fick ur sig. Vad Zeteo avslöjat var omvälvande nyheter. ”Förstår du vad det här betyder för oss?”
Givetvis visste han det. Togrutan visste också, trots att hon ännu inte lyckats greppa tanken. Vad kristallen egentligen besatt för krafter förtäljde inte profetian, och hon vågade inte ens på sig en gissning. Förmodligen gjorde inte heller han det.
”Med kristallen kan vi segra. Rädda oräkneliga liv. Men profetian berättar också..." Hon tvekade.
"Profetian förtäljer att kristallen skapades av mörkrets krafter. En mäktig lord tämjde ödet och förslöt det i en kristall. Ända sedan han förlorade den har den försökt återvända till Imperiets arvingar. Den vill bli funnen."
"Om kristallen, eller vad det nu kan tänkas vara, hamnar i orätta händer, hos en svag varelse, skulle det bli vår undergång", sade Dar'Nala lågt.
Zeteo kunde inte annat än att instämma. "Men som jag ser det så har vi inte mycket till val. I rådets händer vore den trygg. Vi kunde uträtta underverk."
"Vi riskerar mycket", sade Dar'Nala och suckade. Hon visste att Zeteo hade rätt. Kristallen var deras enda hopp. "Var finns den?" frågade hon.
” På en planet som heter Askooine, i den Yttre kanten av galaxen. Det finns en lätt kejserlig närvaro där, men det borde inte vara några större problem.”
Togrutan nickade förstående åt den kortvuxne. ”Jag kommer sammankalla rådet omedelbart. Under tiden kan du bege dig till vår kammare.” Med de orden vände Dar’Nala hastigt på klacken och svepte ut ur rummet. Mäster Zeteos ord ringde fortfarande i hennes öron. Jag vet var kristallen finns.

Kapitel I: Ett sandklot mitt ute i ingenstans
Solen stekte i Yerg Drols nacke. Han frustade uppgivet och drog mödosamt av sig den genomsvettiga undertunikan, varefter han la den över sin blygsamma packning borta vid de simpla tält expeditionen utrustats med. Han grinade illa vid tanken på ytterligare en natt i ett av dem. Den arkeologiska institutionen vid jeditemplet hade inte ens beviljat dem tält med fungerande luftkonditionering, och det behövdes sannerligen på en planet som Askooine, där även nattluften brände i strupen. Så här var de alltså fast, på ett brännhett sandklot mitt ute i ingenstans, tvingade att ligga på alla fyra och gräva i den fina sanden efter efterlämningar ifrån något som tydligen en gång i tiden varit ett tempel. Givetvis hade de andra jediriddarna inte hittat annat än värdelösa fynd som mosaikskärvor, böjda metallbitar och glasbitar som för länge sedan smält och bildat oregelbundna klumpar; men hans mästare var fortfarande optimistisk och höll humöret på topp, om än bara för arbetsmolarens skull. Det översteg Yergs förstånd hur jedirådet kunde tillåta den arkeologiska institutionen det här vansinnesuppdraget, när det var uppenbart att jediriddarna behövdes på andra platser i galaxen. Kanske hade rådet sina skäl.

Eftermiddagen var nästan helt vindstilla, precis som alla andra dagar hittills, men framåt solnedgången drog en svag bris in över lägret. Yerg, som var uttråkad och redan trött, iakttog lojt hur den fina sanden virvlade över hans händer och vidare upp i luften. Han fortsatte att halvhjärtat borsta bort sand från grunden till vad som enligt arkivet en gång varit en mindre tillbyggnad för sovsalar. Om vilka som uppfört templet för flera tusen år sedan rådde delade meningar. Kanske var det infödingar, kanske var det de första nybyggarna. Av Askooines inte alltför betydelsefulla historia var mycket lite känt. Så mycket var uppdagat att man i vilket fall visste att planeten, som låg i den Yttre kanten, koloniserats av människor för cirka sjutusen år sedan. De hade grundat en handfull handelspunkter som med tiden blivit ett dussin, skitiga städer där galaxens vidrigaste avskum höll till. Mycket mer än så hade inte hänt de senaste tusen åren. Tills nu.

Vad för slags artefakt som lett Yergs mästare, som var den framstående och mycket respekterade Karnov Zeteo, till Askooine var för honom och resten av expeditionen höljt i mystik. Uppenbarligen var det något av värde, någonting som var värt att lägga resurser på, och som jedirådet gärna ville ha i sin besittning. Om han hittade vad de sökte skulle hans mästare allt få se att han visst var redo för jeditesten, att han inte längre var ett barn, utan redo att axla jediriddarens mantel och allt ansvar det innebar. Borsten gled vant och skickligt över den skrovliga stengrunden och han utnyttjade den tilltagande vinden för att snabbt kunna blottlägga så stora ytor som möjligt. Uppenbarligen sökte de ett föremål som inte kunde finnas med bekvämare hjälpmedel, som scanners eller detektorer, utan enbart med hjälp av de traditionella metoderna. Detta fick honom att undra av vilket material föremålet bestod; om det nu ens var ett föremål i ordets vanliga bemärkelse. Med beaktande av kolonisatörernas misslyckade försök till civilisering, som tidigt urartat i ett närmast laglöst samhälle, kunde Yerg inte komma att tänka på ett enda föremål som enkelt inte kunde återfinnas med någorlunda avancerad teknik. Ändå satt de här på knäna, hela expeditionslaget, och finkammade templets omgivningar med borstar, stundvis lika små och fina som penslar, och den typen av lätta lövblåsar som man kunde hitta inne på vilket vaktmästarkontor som helst. Motsägelsen gjorde honom både fascinerad och frustrerad. Han måste bli den som fann vad man sökte.

Under natten tilltog vinden i styrka. Expeditionen tvingades söka skydd bakom en någorlunda intakt stenvägg i templets västra ände, medan de tält man inte lyckats få med sig drev iväg med stormen. Yerg skattade sig lycklig över att han och jedilärlingen han delade tält med, en lång och smal zabrakflicka, lyckats packa ned sitt tält innan vädret urartat totalt. Ett svagt blinkande ljus syntes genom det yrande sandmolnet runt krig dem. Yerg trodde först att det var ett räddningsfordon, men han visste att den närbelägna stadens tjänstemän var både för korrupta och ointresserade för att bry sig om jediriddarnas öden. Han insåg att det var en vilsen droid, men på avstånd och genom sandstormen var det omöjligt att avgöra vilken modell eller ens typ det rörde sig om. Nåja, han hade åtminstone sin AMD-684 med sig.
“Var är din droid?” hörde han en avlägsen röst ropa. Han vände sig om, och insåg att den inte alls var avlägsen, utan kom ifrån zabrakflickan som nästan fick skrika för att göra sig hörd. Yergs hjärta hoppade över ett slag. Han hade inte alls A-em-de med sig. Zabrakflickan knuffade till honom lätt och pekade ut i öknen, i riktning mot det blinkande ljuset. Det fanns ingen tid att tveka eller fega ur. Om han inte agerade nu, kunde A-em-de förirra sig eller skadas mycket illa om sanden lyckades slita sönder hans innanmäte, och det kunde han inte tillåta. Droiden hade ett stort affektionsvärde för honom, och han skämdes över att erkänna att den var honom kärare än hans ljussvärd. Från andra sidan stenväggen, som var det enda som skyddade expeditionen ifrån naturens krafter, kunde han höra sandstormens obarmhärtiga piskande. Zabrakflickan utbytte en mycket flyktig blick med Yerg, en tyst lyckoönskning, innan han försvann ifrån tempelruinerna och slukades av sandmolnet.

Han hade föreställt sig att det skulle vara svårt att fumla i blindo, men när han steg ut i öknen insåg han att han hade haft fel. Det var omöjligt . Vindens piskande tvingade honom att skydda ansiktet, trots att dess piskrapp sved lika mycket om nacken och armarna. Han föll omkull och förblev liggande på marken i flera minuter innan han lyckades kämpa sig upp. När han väl stod upp hade han glömt i vilken riktning Am-em-de befann sig i, och droidens drillande och pipande skulle inte vara till någon hjälp eftersom alla ljud överröstades av stormen. Det var inte värt att riskera att se sig om, eftersom den ursinniga sanden skulle träffa hans ögon med en oerhörd kraft, och kanske skulle han aldrig mer kunna se. Han undrade vad Am-em-de skulle säga om oddsen att överleva en sandstorm på Askooine, men hann aldrig fullfölja tanken förrän en virvlande vindpust ryckte tag i honom och kastade ner honom mot marken. Han landade på sidan. Sandkorn och små gruspartiklar sved i lungorna, vilket gjorde det allt svårare att andas. Först när yrseln kom över honom kände han en tilltagande smärtan i axeln. Några ögonblick senare blev det tyst, då hanförlorade medvetandet.

Re: Ödets kristall

Postat: 4 augusti 2011 kl. 10:50
av Jedi_Visse
Kap II: Kristallen i sanden

När vinden började mojna framåt gryningen hade stormen i Yergs huvud ännu inte lagt sig. Med sina skakande armar hävde han sig upp och satte sig. Illamåendet kom genast smygande. Några hundra meter bort såg han en mörk silhuett närma sig, men med ljuset från den väldiga och orange solen kunde han inte se vem det var. Det var en kort varelse som han bara kunde se konturerna av. Ganska snart förstod han att det var hans mästare. Ett lugn fyllde hans själ.
“Hur mår du?” ropade Zeteo när han kommit närmre.
Yerg förmådde inte svara. Ur hans hals kom bara ett hest kraxande. Det låg något triumfatoriskt i mästarens blick när han sträckte ut handen år sin lärling och drog honom upp på fötter.
“Våga inte säga något i stil med: “vad var det jag sa?”
Zeteo skrockade. “Jag känner dig alldeles för väl. Vi har A-em-de hos oss.”
Lärlingen spärrade upp ögonen. “Hur hittade ni honom?” utbrast han.
“Det var han som hittade oss. Droider är bättre på att navigera i sandstormar än vissa andra.”
Yerg blängde surt på sin mästare, och tillade sedan: “Vad tog dig så lång tid?”
“Det skulle inte tjänat till att ge sig ut i stormen och leta efter dig. Då hade vi väl försvunnit allihopa. Seså, nu måste vi röra oss tillbaka. Vi har omfattande skador på vår utrustning.”
Yerg tänkte svara något sarkastiskt i stil med att de kanske, äntligen, skulle vara nödgade att återvända hem till de mer civiliserade delarna av galaxen, men någonting annat fångade hans intresse. Bara ett stenkast bort, halvt begravt i sanden, glittrade något i det skarpa morgonljuset. Han fick kisa för att kunna se det ordentligt, men visst var det verkligen något där. Mästare Zeteo fortsatte att redogöra för hur stormen förstört flera dagars hårt arbete, men Yerg hörde inte på. Han lämnade honom och gick på ostadiga ben bort till föremålet i sanden. Det var gjort av något silverglänsande, men liknande inte något han sett förr. Det var runt till formen, och genom det vackert mönstrade skalet av metall lös ett svagt sken, knappt synbart i dagsljuset. Silveröverdraget täckte inte helt, utan i det hade sirliga figurer karvats ut, så att man till stor del kunde se in genom det. Yerg knäböjde vid föremålet. Zeteo hade slutat mala på, och strosade intresserad bort till sin lärjunges sida. Föremålet var något han visst sett förut, och när han plockade upp holokronen, märkte han hur perfekt den passade i hans hand. Det sprakade till framför hans ögon och öknen blev bländande vit. I det skarpa skenet såg han en ung man. Kom till mig. Hans skalle var rakad, och ögonen glödde som röda kol, men det vilade ingen ondska över ansiktet. Kom till mig. Du ska komma till mig. Visionen blixtrade till och försvann.

Zeteo slet bestämt holokronen ur sin lärjunges grepp. Denne ryckte till som om han väckts från en mycket djup sömn. Deras blickar möttes. Yerg bröt isen först.
“Vad är det för något?” frågade han, osäkert.
“Det är en holokron, som du ser. En uråldrig sådan. Den vi har sökt.” Det låg något spänt över mästarens ansikte, som om han bet ihop i koncentration.
Yerg log. Nu var alltså allt frid och fröjd. De hade hittat vad de sökte, och kunde åka hem. Han hade aldrig gillat holokroner och studier, men den här var annorlunda och vackrare än de som fanns i jeditemplet på Coruscant. Dessutom hade den platsat så bra i hans hand att han undrade om den bad om att få bli hållen.
“Får jag hålla den?”
“Nej”, svarade Zeteo strängt. Yerg kunde se hur hans käkar malde. “Den är farlig. Manipulativ. Den mörka sidan flödar genom den. Vi måste genast lägga den i säkert förvar ombord på Skuggan, och flyga tillbaka till Coruscant.”
Yerg sa aldrig emot sin mästare, annat än när det var rättfärdigat, men nu kämpade han mot en irritation han inte känt på länge. En trots han inte kunde motstå. Återigen var det uppenbart att hans mästare höll honom tillbaka. Han var redo för jeditesten, eftersom han var en långt mycket bättre ljusvärdskämpe än Zeteo och visade tillräcklig förståelse för Kraften. Dessutom var det han som funnit holokronen. Det var tack vare honom som uppdraget gått så bra.
“Ge mig den. Jag vill hålla den. Bara en stund.”
Det blev tyst för ett ögonblick, innan mästaren tog till orda med en röst Yerg aldrig hört honom använda.
“Om du så mycket som talar om den här igen, får du aldrig mer sätta fot i jeditemplet!” Den mäktiga stämman tycktes fylla hela öknen, och i mästarens ögon syntes en kraft eller en vrede som fick luften att spraka av elektricitet. Yerg såg överraskat och skrämt på honom, och kände en tung känsla av skam. Han vände bort ansiktet och kände tårarna bränna under ögonlocken.
“Förlåt. Jag vet inte varför jag sa emot dig. Förlåt.”
Han kände sin mästares trygga hand på axeln. “Yerg. Du har inte gjort något fel. Jag är ledsen över att jag brusade upp, men vi måste tillbaka omedelbart.”

Lägret gick inte att känna igen. De senaste veckornas utgrävningar var fullständigt förstörda och fyllda med enorma mängder sand. Flera av tälten saknades fortfarande, och en yngre jedilärling hade skadats under natten. Templet var emellertid sig likt. Ur det oändliga sandhavet sträckte sig dess majestätiska pelare högt upp mot de blå skyarna. Det var en imponerande struktur, trots att den till stora delar förfallit under årtusendena som gått. Mäster Zeteo gick så snabbt att Yerg nästan fick springa för att hålla jämna steg med honom, och han undrade hur någon så liten kunde färdas så snabbt. En jediriddare vid namn Stendal Blast, med långt, mörkt hår uppsatt i en hästsvans, vände sig bort från sin lärling och såg på dem. Han måste att ha sett att något var på gång, för han skyndade fram till dem. Hans blick föll på holokronen i Zeteos hand, och hans ögon spärrades upp.
“Är det… den?” frågade han. “Jag trodde det var en kristall.”
“Som jag sa förut så var det inte säkert”, fräste Zeteo fram.
Blast höjde på ögonbrynen. “Är något fel? Har du ont?”
Zeteo nickade. “Jag och Yerg måste genast härifrån.”
Blast mötte hans blick. Han skakade på huvudet. “Jag vet inte om du klarar av att ta den själv. Jag känner dess mörka kraft även på det här avståndet.”
Zeteo bet ihop hårdare. “Jag är den enda här jedimästaren här. Bördan måste bli min att bära. Du besitter inte styrka nog att hjälpa mig dela den.”
Blast nickade. “Du har rätt. Jag och resten av laget stannar här och packar ihop. Vi möts på Coruscant. Jag är övertygad om att rådet kommer finna användning för holokronen.”
Det irriterade Yerg att Blast erbjudit sig att hjälpa till att bära holokronen. Vad fick honom att tro att han var värdig det? Vad fick honom att tro att han var stark nog? Uppenbarligen ville han ha all ära själv. Han skulle precis poängtera detta för sin mästare när denne tog till orda.
“Blast är en bra riddare. Jag har känt honom sen han var en liten grabb. Han har goda intentioner. Oroa dig inte.”
Yerg rodnade. Ännu en gång hade han inte tillräckligt väl kontrollerat sina tankar och avslöjat sin avundsjuka och misstro. Han påminde sig själv om att meditera över det så fort de kom tillbaka till Coruscant. Skuggans landningsramp fälldes ner med ett lågt pysande och ett tunt stråk av ånga steg upp i luften. A-em-de:s solvarma chassi var nästan brännhett mot Yergs hand, så han nöjde sig med att lyssna till droidens glada drillanden. Medan Zeteo gick för att lägga undan holokronen på ett säkert ställe, föll det på Yerg att starta upp skeppets system. Motorns dova surrande fyllde snart cockpiten. Trots att han visste att han inte borde göra det så vände han lite på huvudet för att kunna se ut i sovgemaken. I ögonvrån såg han hur Zeteo lade in holokronen, som han svept in i en filt, i ett skåp. Mästarens tjocka, små fingrar gled vant över kodlåset. Ett svagt klickande hördes. Trots att skåpet var låst kunde Yerg känna holokronens närvaro. Inte på samma sätt som Blast uppenbarligen kände av dess mörka energi, utan på ett högre plan. Nästan som om den kunde höra honom tänka.