Utgivningsdatum:

26 mars 2002 (Windows)

22 november 2002 (Nintendo Gamecube och Xbox)

2003 (Macintosh)

Åldersgräns: Från 12 år
Utgivare:

Activision (Nintendo Gamecube, Windows och Xbox)

Aspyr Media (Macintosh)

Utvecklare:

Raven Software

Vicarious Visions (Nintendo Gamecube och Xbox)

Westlake Interactive (Macintosh)

Genre: Skjutarspel
Format: Windows, Nintendo Gamecube, Xbox, Macintosh

Recensionen av detta spel görs flera år efter dess ursprungliga lansering Bedömningen och kommentarerna tar i akt både spelets ålder och dess hållbarhet ur dagens synpunkt.

Det har hänt en del sen Jedi Outcast släpptes. George Lucas hade två episoder kvar att producera till biodukarna när detta spel hade sin release. Men en sak är ändå självklar; förutom spelseriens fortsättning i och med Jedi Academy så har det kommit få Star Wars-spel som bjudit på så hårda utmaningar och problemlösningar samtidigt som det lett till en otrolig mängd timmar med underhållning, frustationer och drömlika ljussabelsvingande scener.

Detta var ett spel som fortsatte berättelsen om den stilfulla Kyle Katarn, en inte helt vanlig jedi. Föregångaren Jedi Knight: Dark Forces II var snyggt när det kom, men när uppföljaren, d.v.s. Jedi Outcast, släpptes fem år senare tog de riktigt ordentliga kliv framåt och kunde bjuda på ett mycket snyggare spel än dess föregångare. Inte bara större miljöer, bättre textur och mer detaljrika modeller, utan även mycket bättre animationer. Dessutom fick även kontrollerna en förbättring och ljussabelstriderna blev sig aldrig lika efter Jedi Outcast som verkligen höjde nivån till skyarna i hur man hugger sina fiender itu.

Idag så är det kanske inte det enklaste att få tag i detta spel. Ännu svårare är det kanske att få det att fungera. Bästa lösningen kanske är att köpa spelet för en billig penning genom tex Steam på några av deras reor, som brukar träffa även detta spel några gånger per år. Spelet laddas hem och installeras på bara någon minut, samtidigt som man får den version av spelet som idag är mest kompatibel med dagens moderna datorer. Dock är det aldrig 100% säkert med en sån här gamling.

Spelet har både ett singel och multiplayer läge, som dock startas i olika program. Har du alltså valt singelplayer så måste du gå ur spelet för att få igång multiplayer. Menyn är ganska tung i detta spel och du erbjuds väldigt många inställningar för att ändra grafik, ljud och kontrollerna för att passa dina exakta behov. Personligen så finner jag spelet på maxade grafikinställningar och bra upplösning som ett relativt snyggt spel och känner inget direkt obehag när jag lirar detta över 10-år gamla spel.

I början får du bara enkla skjutvapen att leka med.

Det finns många funktioner förutom användandet av själva vapnen och krafterna, och det är därför ganska viktigt att hålla koll på kontrollerna. Att snabbspara spelet är nästan det mest använda knappen efter att hoppa och skjuta. För spelet är svårt. inte bara problemen utan även fienderna. Kör du på easy, alltså väljer Jedi Padawan, då klarar du dig ganska enkelt. Men på normal och hard så lär du falla ofta för fienden. Min senaste spelomgång, som jag gjorde efter att långt uppehåll, tänkte jag pröva på att köra på hard men märkte att det blev ohållbart att vara otestad och möta över ett halvt dussin stormtrupper efter sig. Fem eller sex klockrena fullträffar från fienden och du dör även om du nyss hade full hälsa. Jag bara dog och dog redan på första nivån av spelet. Så jag bestämde mig att köra på normala svårighetsgraden istället.

De senaste spelen jag lirat är spel som The Old Republic, The Force Unleashed II, Knights of the Old Republic II och Republic Commando. Och kan säga att den första nivån i Jedi Outcast i princip bjuder på mer motstånd än hela The Force Unleashed II. Det krävs mer tanke, mer fokus och inget lallande bara för att stormtrupper är det enda du möter. Men man har ju inga krafter och ingen ljussabel, så det handlar mest om dina begränsningar än fiendens som gör saker svårt. Dessutom så är detta faktiskt ett Star Wars-spel där det hjälper att göra huvudskott och hitta fiendens andra svagheter. Att försöka smyga sig på fienden och göra att första skottet träffar där det ska är viktigt för hur striden fortsätter. Oftast dyker det faktiskt upp ytterligare fiender runt hörnet som du inte såg tidigare.

Ibland får man sätta sig i fordon och trampa på fienden.

Spelets berömda nackdel är att du börjar med en blaster-pistol i handen. Kyle Katarn valde bort Kraften efter att ha nuddat på den mörka sidan i det förra Jedi Knight-spelet. Ni som har hängt med ett tag vet att Kyle Katarn för första gången dök upp i Dark Forces, som är en ännu äldre 3D-shooter där han är helt befriad från jedikrafter och-vapen. De första fyra timmarna av Jedi Outcast utspelas på samma sätt. Det är i princip plågsamt. Många finner detta en onödig del av spelet. Men samtidigt kan man inte förneka att när man sedan äntligen får tillbaka sina krafter och får hålla i en ljussabel igen så känns det så otroligt mäktigt och underbart. Och det är inte alls säkert att det känns lika bra om man direkt börjar spelet på det viset.

Storyn i spelet är skaplig. Mörka jediriddare i Imperiets tjänst samlar på sig vapen, rustningar, material och har en listig plan för att göra supersoldater med Kraftens hjälp. Efter spelets inledande uppdrag vänds Kyle Katarns liv upp och ner, och en berättelse om hämnd tar form. Han får tillbaks sina krafter men är inte riktigt samma typ av jedi som Luke Skywalker. Det hindrar dock inte Luke från att hjälpa Kyle. Och de som gillar cameos från filmerna kan också glädjas att Billy Dee Williams gör Lando Calrissians röst i spelet. Det är ju klart uppskattat men man kan ju också glädjas av att det inte var något som behövdes för att lyfta röstskådespelarna då alla lyckades med en godkänd insats rakt igenom.

Produktionsvärdet i spelet är också rent allmänt väldigt bra. Det är oftast stora nivåer med mycket utrymme och saker att se. Det sker en del ventilationskrypande och springandes fram och tillbaka mellan rum, och det känns inte alltid så logiskt eller trovädigt, men utmaningen med nivådesignen gör det oftast tillräckligt underhållande för att man ska glömma vissa brister. Höjdpunkterna har ju aldrig varit nivåerna i dessa spel, utan det är kampen mot fienderna som gör detta spel så bra. Kampen med en ljussabel. För när du får den i hand så har du också åtta krafter till ditt förfogande förutom de skjutvapen du blir bestyckad med. Dina krafter blir starkare med tiden, men det ska väl nämnas att inget direkt levlande sker. Icke desto mindre. Det är skoj som bara den. Mest är det stormtrupper du möter, men också andra mer simpla hantlangare (typiskt kanonföda). De varierar en del med vapen, men det är ändå när du möter Reborns, alltså Dark Jedis, som striderna blir annorlunda. Det kan ta sekunder att avväpna en stormtrupp, men en Dark Jedi som du har riktigt oflyt med kan du få kämpa med i över en minut. Med lite tur, och såklart, med en massa skicklighet i hur ljussabeln faktiskt fungerar så kan även svåra motståndare dö med några få fullträffar. Det krävs för de flesta lång tid att få in den rätta känslan, och spelet innehåller även tre olika ljussabelstilar som du med tiden lär dig. Den första är rätt så balanserad, men sedan finns det också en stil med mer snabbare hugg, och en tredje med segare men mycket kraftfullare hugg. Du kan byta mellan stilarna med en knapptryckning, mitt i striden om du så vill. Det är ju inge fel att överraska en fiende med nya attacker.

Ljussabelns attacker påverkas helt av vilken riktning du och din fiende har. Ditt rörelsemönster är alltså av ytterst vikt och det är just detta som en del har svårt att lära sig. Och bara träning ger färdighet för det är inget man kan lära sig från ett papper. Visst, det är en fördel att veta att man kan hugga mot fienden samtidigt som man springer på väggen, eller att man kan anfalla samtidigt som man gör en dubbelvolt över motståndaren. Det är fördel att man tar reda på sånt, men det är helt annat ändå när man sitter och gör dessa attacker i spelet. För det går faktiskt undan och krävs mycket precision, om man nu vill göra mer än vanliga standardattacker. Du lär klara av spelet ändå, men det är inte riktigt lika kul, inte riktigt lika häftigt och bosstriderna lär faktiskt bli mycket svårare om du helt skippat precisionen i den mekanik som erbjuds i spelet. Många unga spelare lär sig oftast att fuskkoder kan behövas för att man ens skulle kunna överleva vissa fiender. Men det vill vi ju helst undvika. Spelet är ganska svårt om man inte kör easy, men man ska som sagt inte glömma att underhållningen kan komma från den utmaning man ställs inför.

Större fiender kräver större vapen.

Det som nästan känns som fusk i spelet är Force Speed, som är en form av bullet-time effect, slow-motion som i tex Matrix. Allt runt omkring en saktas ner Dina reflexer behöver inte längre vara särskilt snabba för att få in dödliga attacker. Och i spelet så finns det flera spelmoment på tid där behovet blir stort av att använda Force Speed. Många av de svårare fienderna är nästan omöjliga att stoppa utan Force Speed. Det blir oftast väldigt långa strider annars och din hälsa kan nå botten lite väl ofta utan att fyllas på om du inte använder färdigheten. Visst, kul ibland att ha de långa och svåra striderna, men det är ingen brist på antalet motståndare. Och när de grupperar ihop sig, då blir det bra svettigt utan din Speed.

Heal är annars en vanlig färdighet att använda. Lika så Push och Pull som oftast används i de olika pusselmomenten i spelet. Push slår såklart omkull de flesta fienderna och en Pull kan väldigt smart och elakt avväpna dina fiender. Stormtrupper utan ett skjutvapen är något du lekande lätt kan avrätta hur du vill. Eller låta springa iväg. Ett Mind Trick kan också få de lättare fienderna att bli mer vänligt sinnade. En Force Choke eller Lightning ger inte samma resultat. Något skoj är även Lightsaber Throw som kan stoppa flera motståndare.

Roliga detaljer i spelet som inte får missas, eller ja, kanske kommer missas mycket, är alla "secret areas" som är utspritt på nivå efter nivå. Vissa i början är svår att ens missa, men andra, de flesta faktiskt, är nästan omöjliga att upptäcka. Det krävs en ordentlig mängd uppmärksamhet och nyfikenhet för att hitta dem alla. I regel så belönas man med en del utrustning och ammo. Vanliga medpacs går att hitta för att få upp din hälsa, men det finns även bacta-behållare som man vid behov kan injicera när inga medpacs hittas och din hälsa är allt för låg för den stundande striden.

Två flugor i en smäll. Eller två stormtrupper i ett sving. Ni förstår vad jag menar.

Spelet innehåller som sagt även mutiplayer. Uppskattat av några, älskat av andra, men inte riktigt något viktigt för de flesta. För att starta mutiplayer så får man stänga ner spelet igen och öppna en annan exe-fil. Inte riktigt så man behöver göra idag, men vissa spel förr i tiden så krävdes det att man gjorde så. Det finns flera olika lägen. Servrarna kör oftast med olika former av moddar, och nya kartor har dykt upp sen start. Så det tar väl en stund innan man hittar rätt. Man får välja karaktärsutseende och välja bland spelets alla skins, välja ljussabelfärg och dina Force-färdigheter så får du oftast en total-summa att spendera. Antingen har man många olika, eller så är man extra stark med vissa.

Med sitt sköna gameplay och upplevelsen att svinga en ljussabel som aldrig förr så blev detta för många ett av de bästa Star Wars-spelen som gjorts. En klassiker som utmanar och är skoj även för de som inte är så förjust i Star Wars. Spelet nådde ut till en ny skara spelare och inte bara fans av en serie. Och jag kan bara instämma med den allmänna uppfattningen av detta spel. Det är stort, det är välgjort, och det är bra. Spelet har åldrats med bravur. Det lyckades rätt på de viktigaste punkterna.

Betyg: 9

Jedi Outcast är helt klart spelet för dig om du vill testa vara en riktig jedi. Du kanske inte är snäll som en jedi, men du rör dig med din ljussabel som en riktig jedi, du har övernaturliga krafter som en jedi, och Kyle Katarn gör dig lika cool som en jedi kan vara. Spelet är svårt, men det är ett test, som en jedi ska klara av.