Utgivningsdatum:

19 september 2003 (Windows)

21 september 2003 (Xbox)

2003 (Macintosh)

Åldersgräns: Från 12 år
Utgivare:

Activision (Windows och Xbox)

Aspyr Media (Macintosh)

Utvecklare:

Raven Software

Vicarious Visions (Xbox)

Genre: Skjutarspel
Format: Windows, Xbox, Macintosh

Recensionen av detta spel görs flera år efter dess ursprungliga lansering Bedömningen och kommentarerna tar i akt både spelets ålder och dess hållbarhet ur dagens synpunkt.

Efter hela tre turer med Kyle Katarn i fokus blev det nu dags att lämna ljussabeln över till nästa jedi. Kyle kämpade med skjutvapen i 2D-skjutarspelet Dark Forces och plockade upp en ljussabel för första gången i Jedi Knight: Dark Forces II för att sedan träna sina färdigheter till perfektion i Jedi Outcast. Men nu är det alltså dags att följa en ny jedi som ska få en utbildning på Luke Skywalkers jediakademi på Yavin 4. Dags för nästa generation.

Raven Software gör återigen fortsättningen på denna berättelse och använder även samma grafikmotor som tidigare fast med små justeringar. Någon känsla av förbättring finns inte direkt när det kommer till det visuella. Utvecklarna har dock lärt sig skapa mer innehåll snabbare och ta ut svängarna lite mer än vanligt. Fler planeter att besöka, mer unika experiment att uppleva och testa. Upplägget är dock något vi känner igen, men med undantaget att det i story-upplägget nu finns en stor frihet att besöka planeter i den ordning man själv vill och skippa en del hållplatser för den som känner för det.

Jaden Korr är den du följer och han eller hon kan se ut precis som du vill. Namnet är könsneutralt nog och du kan förutom kön även välja ras, ansikte och kläder. En lättklädd kvinnlig Twi lek, eller varför inte en Darth Maul-wannabe genom att välja en manlig Zabrak? Jaden Korr har även turen att äga en ljussabel av valfri modell och färg. Inte dåligt alls med friheter här inte. Det är inte riktigt över här heller. Efter ett gäng med uppdrag där du bevisat din duglighet så får du även möjlighet att välja om du ska bära två ljussablar, en i vardera hand, eller dubbelsidig ljussabel a lá Darth Maul. Eller fortsätta med en ljussabel med lite extra attacker.

Vissa kära återseenden.

Med tanke på att spelet påminner så mycket om det förra spelet så har utvecklarna insett att de måsta jobba med detaljerna. Och det gjorde dom. Har du valt att bära två ljussablar eller en dubbelsidig ljussabel så kan du när som helst stänga av en av bladen och bara strida med en. Detta gör alltså att du mitt i striden kan ändra dina attackmönster totalt, ungefär som tidigare när man ändrade fäktingsstilarna. Spelet innehåller såklart även en del nya akrobatiska manövrar samt en väldans massa nya avslutningsdödsscener när man besegrar sina motståndare. Det krävs en hel del spelomgångar innan du har stött på alla möjliga dödsanimationer som utvecklarna så kreativt hittat på. Det är med en mörk spänning och hopp som man önskar sig varje gång man stöter på fler fiender, ska man få se någon ny avslutning? Det handlar helt enkelt inte längre om kroppar som faller ihop på marken, eller ramlar över en kant från ett väldigt högt stup ner mot en säker död. Force Lighning eller Force Choke kan inte riktigt se sig som favoriterna längre. Det är ljussabeln som ger en den mest underhållande dödsfallen.

Men trots all den underhållning som striderna i detta spel ger så väger den inte riktigt helt upp mot den något svagare berättelsen i spelet. Jaden Korr, som man själv nu fått forma mer än vad man någonsin fått göra med Kyle Katarn, är inte lika stark eller minnesvärd. Vare sig man väljer att vara god eller ond i spelet så fattas det känsla i karaktären. Friheten har tagit sitt pris i att inte riktigt klarat av att bygga upp en skön berättelse. Motståndarna i spelet är en Dark Jedi-kult som försöker återuppväcka en gammal Dark Lord of the Sith. De nämns här, och de nämns där, men genom de ganska många uppdragen man får så knyts de inte ihop särskilt starkt. Man undrar ganska ofta vad det är man faktiskt sysslar med, vad leder detta uppdrag till? Och när uppdragen är slutförda så känns det bara som väldigt små pusselbitar som inte ger mycket alls. Eller ja, man får besöka många platser och uppdragen utförs på flera olika vis, en ganska trevlig mängd med fordon och skillnader i miljö och nivå-design. Men annars är det inte särskilt givande.

Även om man inte får spela som Kyle Katarn längre så betyder det inte att man inte får se honom något mer. För han är ju grym. Och han är din mästare som ska träna dig i Kraftens väg. Men mest handlar det om att han ger dig rätt råd inför uppdragen du själv gör. Jediordern är inte stor nog för att ha en mästare och padawan sida vid sida under en massa år så som det var förr. Du får dock Katarn vid din sida under vissa uppdrag.

Sen är det så att du även får en "vän" eller "konkurrent" när du börjar din träning. En karaktär som helt klart inte visar samma potential som dig själv, men en som gärna har samma ambition och vill gärna göra det hela snabbare än dig. Och du vet vad som brukar ske med såna typer. Det blir en väldigt väntad tvist tillslut. Fienden har också ett gäng karaktärer som dyker upp fler än en gång. Och ondingen i hela berättelsen är någon man mött i tidigare spel. Frågan är dock sedan, är det du som blir ondingen i denna berättelse? Slutbossarna i detta spel skiljer sig radikalt beroende på vilket val du väljer.

Ja, det är han.

En svagare story som inte riktigt berättas på ett lika bra sätt, men de har finslipat på multiplayer-delen och det är väl ingen som kan säga att det blev till det sämre. Så här i efterhand så finns det få äldre spel i denna klass som haft en sån trogen skara fans som lirat multiplayer-delen i denna omfattning så länge. Det är nästan extremfall när detta tekniskt sett inte är ett skjutarspel även om möjligheten finns. Multiplayer bjuder på många nivåer, mycket tagna från den redan varierande story-läget, nya upplägg förutom sånt som redan fanns i tidigare spel, och valmöjligheter med karaktärer, utseenden, raser, vapen, ljussablar etc är så otroligt omfattande. Men det är ändå känslan i kontrollerna som gör spelet så beroendeframkallande. Länge gjorde djupet i detta så att Jedi Academy tillhörde fronten av spelen där man kunde visa upp imponerande precision i sitt spelande. Reflexer och timing är väldigt avgörande i denna multiplayer-del som skiljer nybörjarna från proffsen. Och när det var jämnt mellan spelarna så gäller det att lägga upp planer för sina attacker, klara av att fejka, kontra och hitta motståndarnas svagheter.

Detta blev det naturliga steget när utvecklarna så extremt noggrant programmerat stridssystemet att det möjliggjorde ett sådan otrolig precision samtidigt som spelet ändå funkar för en nybörjare med halvdana reflexer. Tack vare detta så var det väldigt många som gav sig ut med uppdraget att bli den bästa jediriddaren eller mörka jedin som fanns på servrarna. Det fanns och finns fortfarande en del med precision och andra noviser som gärna vill testa sina färdigheter mot andra, medan vissa bara vill testa och hoppas på att turen ska ge dem några häftiga kills.

Berättelsen blev inte direkt bättre av den frihet som gavs då utvecklarna fick det svårare att binda ihop alla momenten. Grafiken eller musiken kunde inte lyfta spelet då det lilla nya var inget som kändes av, utan vi fick mest saker vi upplevt förr. Multiplayer och spelets kontroller väger dock upp för mycket av spelets brister. Jedi Academy är helt klart skoj och det kan mycket väl vara väldigt långlivat för den som har tålamod att finslipa sina färdigheter medan de stöter på en del nederlag som är att vänta i början. Spelet är lite svagare än sin föregångare, men visar ändå att denna serie är stark, oavsett om man är ett Star Wars-fan eller en spel-fantast med ett visst tävlingsintresse.

Betyg: 8

Fortsätter Jedi Knight-sagan på ett lite annorlunda vis. Multiplayer är dock denna gång helt klart starkare än spelets berättelse.